Ett minne från en lektionssal i högstadiet

15 years old

Vi hade NO-lektion i rummet längst bort i den där gula lång smala korridoren med gult lysrörsljus. Utmed väggarna i lektionssalen stod det glasskåp fulla med konstiga flaskor, mikroskop och märkliga verktyg som vi aldrig fick använda. Labbrockar och skyddsglasögon hängde på krokar längs med väggen. Idag skulle vi få tillbaka våra prov som vi hade skrivit för någon vecka sedan. Jag var rätt säker på min sak, hade en bra känsla i magen om att det hade gått bra på provet. Jag hade pluggat och jag kunde det jag behövde. Det kändes bara bra helt enkelt. Det brukade göra det för jag hade ganska lätt för att lära mig nya saker, men ville ändå inte lämna något åt slumpen. Jag ville kunna allt och få högsta betyg. För det var det jag trodde krävdes av mig. 

Jag, Hanna, Sanna och Madde satt som vanligt bredvid varandra på bänkraden näst längst bak. Läraren delade ut våra prov. Med baksidan upp, så ingen annan skulle se vad en hade fått. Jag vände upp mitt prov och tittade på mina poäng. Läste igenom alla frågor igen och kollade vad jag hade missat. Vänder mig mot mina kompisar och vi börjar genast att jämföra vad vi fått på varje fråga. Där, på ett ställe där jag inte hade full poäng hade Sanna fått det. Jag funderade på vad jag hade missat och vi jämförde vad vi hade skrivit. Vi hade skrivit exakt samma sak! Bara den lilla skillnaden att jag hade fått 3 poäng på frågan och Sanna hade fått 6 poäng… Här måste ju läraren ha missat tänkte vi. Och om jag kunde få de där 3 poängen ytterligare skulle jag ju komma över betygsgränsen och få ett högre betyg på provet. Yes! Jag såg min chans att låta läraren rätta till sitt misstag. Tog med mitt och Sannas prov och gick fram till katedern och läraren. Så sa jag:

-”Vi har skrivit samma svar på en fråga här. Men jag har bara fått 3 poäng och Sanna har fått 6 poäng.”

Jag såg framför mig hur läraren skulle rätt till misstaget och mitt betyg skulle segla upp en nivå. Men så svarar han.

-”Ja, men jag vet ju att du kan så mycket bättre.”

Så log han något slags leende som jag förmodligen skulle tolka som ett leende man ger någon när en precis har gett någon beröm och en komplimang. Jag blev så himla paff! Va?! Vi svarar samma sak på en fråga men får olika mycket poäng. Så kan det väl inte funka?! Men så tänkte jag ändå att ”Ja, han tror ju på mig och tycker att jag är duktig men att jag borde kunna mer. Ja och så är det väl säkert… Jag får svara bättre på nästa prov helt enkelt.” Jag gick liksom bara därifrån och accepterade det.

HALLÅ DÄR vill jag skrika till mitt 14-åriga jag. DET ÄR INTE OKEJ!

Jag kan tänka tillbaka på det här ögonblicket ibland och bli så irriterad. Irriterad på det faktumet att en lärare bedömer så olika baserat på VEM det är som skriver ett prov. Men också besviken på mig själv. Att jag bara accepterade det och var tyst. Sa inget. Och då blir jag mer irriterad när jag tänker på alla andra gånger jag inte sagt något när jag tycker att jag har blivit felaktigt behandlad bara för att jag ska vara en duktig flicka

7 Comments

  1. Sandra 9 oktober, 2015 at 07:49

    Verkligen inte okej att särbehandla på det sättet! Och det värsta är ju som sagt att man bara accepterat det och trott att det är så det ska gå till.

    När jag gick i gymnasiet så hade jag det motsatta problemet med en lärare som sa ”du kommer få mvg av mig, jag ger det till alla elever jag tycker om”. Wtf??

    Reply
  2. Beatrice 9 oktober, 2015 at 09:06

    Alltså åh, varför känner jag igen mig? Minus det där med att plugga, jag bara gjorde och fick bra betyg fram till gymnasiet ungefär. Men jag förväntades också vara så himla duktig och kunna saker, få bra resultat och ja, sådär liksom. Typ ”du kan sitta här brevid den jobbiga killen, eftersom du är så duktig” och när jag klagade för att jag inte kunde koncentrera mig när han pratade/petade på en/var allmänt irriterande så fick jag kommentaren ”men man måste ju kunna jobba med alla, oavsett vad man tycker om dem!”…. Och så var man den duktiga flickan som accepterade och höll käften.

    Reply
  3. Daniella i Edinburgh 9 oktober, 2015 at 11:08

    Jag minns hur jag fick VG+++ på alla inlämningar i engelska i skolan. Men inte MVG för jag kunde ju bättre. Och eftersom plus inte syntes så stod det bara VG på slutbetyget vilket gjorde att jag inte kom in på ”mitt” gymnasium. För att jag kunde bättre.

    Reply
  4. Stina - Tillvaron.se 9 oktober, 2015 at 13:25

    Så himla sjukt att det ska vara så. På universitetet är ju tentorna anonyma, känns ju galet att det till och med ska behövas i grundskolan.

    Betygssättningen vid alla tillfällen utom slutbetyget i nian har verkligen varit ett skämt, i alla fall för mig. Som min engelskalärare som resonerade som att ”På proven har du ju skrivit mvg men du går ju bara i åttan så vi sparar det betyget till nian så du har en lite sporre kvar. Jag vill inte att du ska bli ledsen om det inte går lika bra då”. Det där med att betyg ska vara mått på kunskapsgrad gäller liksom inte riktigt…

    Reply
  5. christin 12 oktober, 2015 at 18:01

    Duktiga flickan, oj oj oj, vad jag känner igen mig. Hoppas jag skall växa ifrån det helt någon dag.

    Reply
  6. Ida Forsman 16 oktober, 2015 at 22:24

    Jag minns den där gula korridoren.
    Tänk om man fick hoppa tillbaka till just sådana tillfällen som du beskriver. Och tänk va mycket man skulle ändra på om man visste det man visste idag. (Allra helst, sättet man kunde bli behandlad av lärarna).
    Kul att läsa din blogg! /Ida F =)

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *